Ulf Lingärdes PM avkodat med
personnamn:
http://pastehtml.com/view/1dhmygc.txt förkortat:
Minnesanteckningar rörande Palmemordet
... Jag var då i full färd med att rota i ny och gammal sk-t inom underrättelseväsendet, stödd av ett
särskilt bemyndigande. Jag tröstar mej med att
jobbet minst av allt var offentligt. Det där är slutfört sedan länge och jag
har idag brutit mej en ny bana såsom journalist och
författare inom databranschen
...
IB och "SAF:s hemliga byrå" som det hette i vänsterns mun hade en
del beröringspunkter av vikt för fortsättningen... Per-Gunnar Vinge var chef
för byrån (men har idag ett eget företag) och Acke Hedén var mullvaden borta
på IB.
... Carl Gunnar Holm satt först som operationschef under Per-Gunnar Vinge men
sedan fick flytta till Linköping då massmedia började bli efterhängsna. Carl
Gunnar skötte (och sköter fortfarande) dels den svarta propagandan, som man
såg som moteld mot "socialdemokrati och annan kommunism", och
försökte dessutom organisera en liten operationsavdelning för diverse
ändamål. Den senare blev inte så lyckad pga
bristande personliga kvalifikationer hos de inblandade, men de gjorde sej bemärkta ändå genom att trakassera diverse personer
som extraknäck åt en skum vapenhandlare (CG Östling). Den svarta propagandan
vet jag inte om man ska betrakta som lyckad, men synlig blev den i varje
fall, exempelvis med Alf Enerströms stolliga
framfart. ...
... Olof Palme hade omkring 1970 tappat intresset för de små och obetydliga intelligence-operationerna i Sverige. ...
Jag ska nu gå över till händelserna under 1980-talet. Vid 1970-talets slut
fanns en grupp militärer inom försvarsmaktens ledning som med oro övervägde
socialdemokratins faror för landet på sikt. Man beslöt i all stillhet att
börja bygga upp en kuppberedskap mot ett socialistiskt maktövertagande. Det
är inte så långsökt som det låter, alla hade Tjeckoslovakien i friskt minne.
Den önskade kuppberedskapen måste bestå av en samordnande centralenhet, stödd
på lokala enheter i ett riksomfattande militärt nätverk. Detta var ingen lätt
uppgift att organisera eftersom landet redan hade Lindencronas
beredskapssystem och nygamla IB01. ...
Nätverket ute i landet var enklast att åstadkomma och snart fanns ett lösligt
system av beväpnade militära grupper litet varstans, rekryterade övervägande
ur hemvärnet, armén och marinen. Det organisatoriska kittet åstadkoms genom
att spjälka av en del pålitliga personer ur SSI och ÖB/SÄK och bilda den s k Hemliga byrån. Uttunningen väckte en del praktiska
bekymmer men väckte inga direkta misstankar. Byrån skulle ursprungligen
husera på marinstaben, men delar av den lämnade aldrig försvarsstaben och
resten övertog en SSI-lägenhet ute på stan, i
närheten av Per-Gunnar Vinge:s ovannämnda byrå.
Beslutet om avspjälkning togs av Bengt J. Schuback,
och Borg informerade cheferna för UND, SÄK och SSI att organisationen fanns
"för särskilt ändamål" och skulle lämnas ifred ....
. Länken mellan denna lilla byrå (som nu inte längre existerar) och det riksspridda nätverket sköttes av de regionala
säkerhetstjänster som finns ute på milona. Det är inte många som känner till
dem, och de bemannas av värnpliktiga ungdomar som under och efter sin
grundtjänstgöring sköter diverse operationer. De har inte så högt anseende
centralt eftersom de ofta nog är "ganska galna", men det är dessa
killar som ibland är synliga när militären opererar. Jag upprepar avslutningsvis
att syftet med hela denna organisation var en ren kuppberedskap mot en tänkt
inre fiende. Något offensivt tänkande fanns inte vid denna tid.
Under 1980-talet spreds ett rykte att det fanns en högt placerad
socialdemokratisk läcka mot öst, à la Treholt eller
värre. Misstankarna häftade länge vid Pierre Schori. Inom FOA och
psykförsvaret hade det vid denna tid bildats en tredje gruppering för
"socialistisk moteld" och de gav bland annat ut en fictionbetonad
bok under pseudonym som föga inlindat utpekade Schori som läckan. Det skulle
bli fler böcker. FOA grundade t o m en enhet för studier i desinformation.
Noga räknat var det två enheter, en i Karlstad som verkligen forskade i
desinformation, och en i Stockholm som bedrev desinformation tillsammans med
psykförsvaret och en fd
IB-agent Eskil A. Block på högerkanten (som synts i TV nyligen).
Den reella vändpunkten sker utan att några egentliga operationer inleds. I
Sverige finns tre subversiva huvudgrupperingar. Låt oss i detta dokument
kalla dem P3a i näringslivet, P3b inom militären och FRA, samt P3c inom FOA
och psykförsvaret. (P3 var i början mitt interna arbetsnamn.) I P3c:s närhet
fanns olika forskningsgrupper för öststudier och från en av dessa kom nu det
alarmerande påståendet att Olof Palme var rysk spion. Påståendet grundade sej på en noggrann analys av Palmes aktiviteter inom
sexnationsinitiativet och palmekommissionen, parad
med en kompletterande analys av diverse ryska fältaktiviteter på svensk jord.
Slutsatsen väckte ett enormt uppseende och den trots allt ganska lösliga
grupperingen i smått populistiska organ svetsades ihop till en enhet. De
antog namnet Frihetsrörelsen.
De i samhället högt uppsatta personerna Per-Gunnar Vinge, Bengt J. Schuback, Lars R. H. Ljunggren och Bengt J. Wallroth tog ett historiskt beslut inför Gud och
fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur
vägen. Per-Gunnar Vinge betonade att han stödde beslutet men att hans
ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta. Alla var eniga om att hålla
"tyst och hemligt intill evärdlig tid" om beslutet, men hittills är
det åtminstone två som skvallrat ur skolan.
I all hemlighet började man nu rekrytera ett lämpligt hit-team i nätverket,
och AktionsGrupp Arla Gryning (AGAG) formades. De
utvalda huserade i södra norrlands militärområde och kom huvudsakligen från
Jämtland, bland dem Tore Utriainen. Det tränades och övades och det gick
ganska lång tid innan man blev klar över att något fattades - skytten. Ingen
som man litade till ville vara skytt, men väl bistå på alla andra sätt vid
dådet och de som kunde tänka sig hålla i vapnet litade man inte ett dugg på.
AGAG sammanblandas ibland med Magnumklubben, men detta beror bara på att
vissa skyttar genom skytterörelsen kommit i kontakt med Magnumklubben den vägen
och blivit medlemmar även där.
De sammansvurna befann sej nu i den märkliga
situationen att alla var eniga och välorganiserade och att
säkerhetsförhållandena var goda. Men allt vad gäller offensiva åtgärder var
man tillbaka på ruta ett, alltmedan medvetandet om undanröjandet var på väg
ut i organisationens perifera delar.
En rad olika försök gjordes nu inom och utom landet att försöka ro iland ett
attentat. Men i olikhet med thrillerlitteraturen visade detta sig allt annat
än lätt. Kontakter blev misstänksamma, något frilansande Murder
Inc fanns inte, och verksamheten gick i stå. Den
kunde förblivit där om inte den historiska slumpen ingripit på nytt.
...
pumpar in stora summor till rättshjälp och socialhjälp åt ANC–anhängare
inom landet och det håller på att växa mej över
huvudet.
Indienordern blev av. Men i ANC:s ledning satt nu en mullvad som registrerade
vad som skedde. Och det väckte närmast panik i Sydafrika, som sakta men
säkert stryptes av sanktionerna samtidigt som stödet till ANC envist vägrade
låta sej slås ner. I kniptången mellan sanktioner
och ett ANC med folkstöd och en karismatisk ledargestalt i form av Nelson
Mandela höll tiden på att rinna ut. Raseriet vändes mot
socialistinternationalen och mot Olof Palme i synnerhet. Och det var bråttom.
Någonting måste göras, och fort. Via en hög svensk affärsman P. Wallenberg
med rötterna i Afrika fick man kontakt med Frihetsrörelsen och ett
hit–team organiserades snabbt, bestående av legoknektar och några
svenska poliser som brukade resa till Sydafrika på betald semester. Dessa
semestrar hade tidigare organiserats för att svenska legosoldater skulle
kunna resa hem ett slag i annans namn. Förutom fri resa, kost och uppehälle
ingick en tortyrafton som lockbete. Äntligen hade man tillgång till kompetent
folk för ett attentat.
Själva utförandet var relativt enkelt. Palme måste avlyssnas för att få litet
kläm på hans rörelser. En insatsgrupp kunde rycka ut med kort varsel.
Ursprungligen hade man tänkt att bara glutta på den
avlyssning som ändå skedde hos Sture Höglund vid Säpo. Men Alf Karlsson,
Per-Gunnar Vinge:s specielle förtrogne, sade med
sitt speciella språkbruk:
— Vem som helst kan räkna ut att avlyssning
skett. Och sen sitter vi här allihop i piss upp till halsen!
Avlyssningen sköttes istället via televerkets säkerhetsavdelning. I slutet av
februari 1986 visste man att OP planerade ett biobesök med Joakim. Det blev
verkligen av och attentatet kunde varit banalt att slutföra. En för
allmänheten okänd polisman Stefan Svensson var operationschef. Men det höll
på att gå alldeles galet. När tillslaget skulle ske på Sveavägen stod
skytten, en legosoldat, fryst till is medan paret Palme ovetande promenerade
förbi. En lång tystlåten polisman Leif Tell gick då på eget initiativ med
raska steg ner till Tunnelgatan och sköt Olof Palme i ryggen när han
passerade. Sedan sprang uppför trappan och norrut på Kungsgatan och förenade
sej med gruppen. Och alla som var med eller sett på fick brått att komma
undan.
Innan historien avslutas måste något nämnas om Holmérs palmerum.
Ovannämnde Alf Karlsson satt med i palmerummet, trots att han inte är nämnd i Holmérs bok,
och förankrade kurdspåret.
...
I dagens palmegrupp finns fortfarande en mullvad
Tommy Lindström. Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte
göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är
sjukt på polissidan, och har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder
"desinformation om polisens inblandning".
.... Ölvebro har jag under resans gång informerat
personligen om alla detaljer av polisiärt intresse, senast om Tore Utriainen:s plötsliga anställning vid Säpo som dataexpert
med speciell behörighet.
|